Made By Mommy

Eller rättare sagt flyger iväg.
Det är en vecka sedan jag skrev sist och det känna inte alls länge sedan.
Allt liksom bara flyter på...

Snart är det i alla fall dop för Ellen. Det ska bli riktigt skoj!
Det är så kul att få träffa alla släktingar som man inte ser så ofta och att våra familjer sammanstrålar (vilket inte inträffar allt för ofta).
Klänningen som Ellen ska ha är nästan 100 år gammal. Min mormors mamma Augusta sydde den 1913.
Klänningen är helt otroligt vacker och det är verkligen en ära att Ellen ska få ha den! <3

Jag och några andra Mammor har börjat gå på friskis och svettis!!!
Duktiga va??
Det är bra att få komma ifrån ibland och bra för pappa H att vara ensam med Ellen.
Men det är en konstig känsla att lämna henne... skönt fast ändå inte... det hugger allt lite i hjärtat.
Jag har aldrig varit den som har tänk på att olyckor kan hända eller så men så fort jag går utanför dörren och Ellen inte är med mig så tänker jag: -Tänk om det var sista gången jag såg henne...
Så nu säger jag alltid hej då ordentligt innan jag åker. Både till Henrik och Ellen. =)

Våra kära vänner som har en sjuk son (som jag har pratat om tidigare) de inväntar nu en ny operation på lille prinsen... Jag är helt förstörd...vad ska då lillprinsens föräldrar inte vara då???
Jag förstår inte hur de orkar, de har sååå mycket mod och styrka! <3

Mammorna träffades i måndags igen! Mycket trevligt!!
Men den här gången firade vi något alldeles speciellt...
Mamma S och Pappa H gifte sig samtidigt som deras dotter döptes i lördags!
Helt oväntat och mycket mycket roligt!!!
Stort grattis och Lycka till till S och H!! <3

Jag har gjort min debut som säljare på Tradera.
Gick som smort!!
Helt otroligt de där egentligen...
Jag har handlat jättemånga fina kläder till Ellen på Tradera för nästan noll och ingenting.
Helt sjukt!

Nä nu ska jag ta mig en kopp kaffe (den 8:e för idag skulle jag tro) och en kanelbulle (mammas) och se på en film (The pick of Destiny).

Hejsan svejsan!

Har haft så j-vla tråkigt de senaste dagarna så jag har inte haft något att skriva om...

Jag har en vän, som har ett barn, som är sjuk.
Det måste vara så otroligt svårt. Jag tänker på dem dagligen och undrar hur det går och hur L orkar!
Jag skulle inte palla med men hon är så stark!

Är så glad att det inte är jag, är så ledsen över att det är dem.
Blandade känslor...

Jag skulle vilja göra något, hjälpa till...men vad kan lilla jag göra?
Sänder mina tankar och ber till all högre makt att allt ska gå väl...
Det måste det bara göra! Det finns inget annat alternativ!

Jag fäller en tår och tänker på alla sjuka barn i världen...

Natti natti

För mig kunde det gärna vara så. För idag har det varit en bra dag!
För idag har vi träffat mammorna och vi har varit på BVC och mätt och vägt Ellen.
Hon väger nu 5370 g och är 61 cm lång. Stora tjejen!!

Jag har till och från inte haft tillräckligt med bröstmjölk för lillfisen...
Då har vi fått komplettera med mjölkersättning så hon blir helt mätt och go.
Men den här veckan som varit har hon inte velat ha ersättning.
Och då blir man ju orolig och börjar med att pumpa ur för att se hur mycket hon får i sig och så...

Det är ett himla jobb och inte alls kul att känna sig "otillräcklig"...
Men idag när vi vägde henne på BVC visade det sig att hon hade gått upp 200 g på en vecka!
Vilket är jättebra för då räcker ju min mjölk i alla fall!!!

Så dagen idag har varit kanon!
Kunde helt enkelt inte bli bättre...

Jag har underbara vänner och en dotter som är frisk och växer så det knakar.
Vem ska jag tacka? Vad har jag gjort för gott för att förtjäna detta?
Jag måste varit väldigt snäll i mitt förra liv...

Natti natti

Denna helgens inlägg komprimerar jag till ett enda.
Det är mycket som händer förstår ni...

Igår (för helgen börjar väl redan på fredagar?) var jag och E hos mamma S och vi var ute och gick i flera timmar... Sedan blev det ju såklart lite kaffe och smörgås (det tackar vi för!) och det obligatoriska "våra barn"-samtalet. Som ni redan vet innehåller allt från kläder till bajs. Det är så skönt att man har hittat någon som tänker lika och som är i samma situation så att de inte tröttnar på allt bäbissnack.
För jag tror att man kan göra det om man inte har egna barn. Man tänker: Det är väl inte så kul och sitta och prata om det hela dagen? Men det är det!

Igår kväll kom en kompis till Henrik och mig. Vi hyrde en film och käkade lite mat.
Mycket trevligt!!
Lill-fisen (pappa är stor-fisen!) gick och la sig redan klockan 8 och vaknade vid halv 9 imorse.
SJÄLVKLART (!) vaknade hon två gånger där emellan och skulle ha mat.

Idag tänkte vi ta en liten tur till Säffle och gå på Kappahl. E har fått en snuttis som hon är så förtjust i och då tänkte jag att vi måste köpa flera så vi kan tvätta den ibland... blir lite äckliga efter ett tag måste jag säga!

Ikväll är det Ljusfesten här i Åmål.
Vi är bortbjudna till Mamma S och Pappa H.Först blir det en promenad på stan för att titta på alla ljusen.
Det blir också en pizza med hem och Mamma S ska viss göra någon efterrätt...
Spännande!
Får se hur mycket bäbissnack de blir när båda papporna är med. De kanske är värre än oss mammor??

Imorgon blir det en lugn söndag.
Ska försöka få ordning på all min rentvätt som ligger i en stoooooor hög i kökssoffan.
Stryka och vika och lägga in i garderoberna (vi har bara en!)
DET ÄR SÅ J-VLA TRÅKIGT!

Men men...that´s life...
Shit happens when you party naked...de e bara så...

Ha en bra helg alla.
Syns på måndag!

Idag träffades alla underbara mammor igen för att fika.
S hade den underbara idén att ta smörgås i stället för kakor och så vidare. Mycket uppskattat!

Idag (och många andra dagar) var det mycket dop-prat.
Vilken musik, vilka psalmer, dukning, faddrar osv osv...
Någon har redan haft det (lyckost!) och vi andra ska snart ha de.
Detta fick mig att börja fundera. SKIT! Det är snart vår tur!
Jag har sett det som väldigt lång tid kvar tills dopet ska vara men det är faktiskt bara 3 veckor kvar.

Och med allt som ska planeras så är det väldigt kort tid...
Men mycket är klart. Musiken är bestämd, maten är klar (inte klar men vi vet vad det blir... hihihi) vi vet vad det ska vara för tårta, vilken kyrka och präst. Och jag kan säga en sak: dukningen går i rosa!!
Förvånade??

Men några saker är inte klara än...
Vi har en fadder, Lillfastra, men vem ska vara den andre?
Två förslag, en väldigt god vän till mig eller min systers äldsta barn som är 9 år.
Jag/vi kan inte bestämma oss... Är pojken för liten för att vara fadder?

Gästlistan...
Kommer alla blir det 52 stycken... (HJÄLP!)

Ja det finns mycket att fundera över. Och är det någon/några som har förslag på
dukning, dekoration osv. så skriv gärna!

Natti natti

Det kom en liten farfar och hälsade på i morse...
Han var så nöjd och glad och pratade och busade med Ellen. Han fick sig en slät kopp kaffe (jag hade nyss vaknat och hade bara frysta bullar). Han drack sitt kaffe och sedan skulle han gå...
-Ville du någonting? frågade ju jag.
-Nej då, jag var bara ute på tur... Svarade han.

Efter en stund ringde H mig...
-Pappa fyller 60 år idag! säger han.
Lurig farfar... =)

Idag fyller lilla skruttan 3 månader...
Kan ni tänka er..3 månader sedan hon föddes. Tiden går alldeles för fort ibland.
Hon är inte ett spädbarn längre. Hon vill inte ligga still, hon vill inte sova så mycket längre, hon pratar,pratar och pratar! Hon vänder sig nästan från mage till rygg... Ja det har hänt så OTROLIGT mycket sedan den dagen hon föddes. Både med henne och mig...
Jag kommer aldrig att bli den jag var innan jag fick barn. På något vis ändras man. Hela ens värld förändras och allt blir mer... helt?

Nu vet man vad som fattades... Meningen med livet måste väl ändå vara att få barn?

Natten gick bra, om än lite gnälligt men E sov iaf.
Dagen likaså. Och nu börjar det ordna upp sig så att säga.

Fick samtal från BVC idag. SKöterskan ringde för att kolla så allt var ok.
URGULLIGT måste jag säga.
Där pratar vi om att bry sig om patienterna.
Härligt att veta att man har en så otroligt gullig, snäll och omtänksam BVC-sköterska!

I natt ska vi sova gott...
Natti natti

Jaaa...nu var det där jävla vaccinet taget då...
DET VAR ABSOLUT INTE ROLIGT!!!
E grät och tittade på mig och hade hon kunnat prata hade hon sagt:
-Hjälp min mamma, snälla...
Men det kunde jag inte, och det var det värsta av allt. Jag kunde inte göra någonting åt hennes smärta...

I den stunden förstod jag: En mamma gör verkligen allt för sina barn. Och kommer alltid att göra det.
Jag hade gjort vad som helst för att bespara henne denna upplevelse.
Men det kunde jag inte...jag kunde inte göra någonting mer än att klappa henne och vyssa och prata med henne.
Jag kännde mig så liten och så hjälplös...

Det var ju inte mig det var synd om. Absolut inte! Men ändå var det jag som grät...
Det gjorde ont i mitt modershjärta...

Sedan då? Blev det bättre?
NEJ!!
När vi kom hem blev hon helt otröstlig. E som ALDRIG är ledsen eller skriker.
Hon skrek som om kniven satt i henne. Totalt otröstlig!
Hon vägrade amma och hon ville inte ha nappen.
Jag försökte gå med henne i famnen, jag försökte sitta och gunga henne i gungstolen men ingenting hjälpte.
Då kom älskade pappa Henrik och tog över en stund... (han såg väl att jag var nära till gråt jag med...)
Och han fick henne och somna på soffan en stund!
Åh vad jag älskar mina två när allt bara funka...
Hon var rätt så lugn när hon vaknade så hon kunde äta och sedan fick hon lite alvedon.
Då såg man på henne att hon slappnade av och skrattade faktiskt lite också.
Det var helt underbart att se!

Nu ligger hon och sover i sin säng... Hon gnäller till ibland när något kommer åt benen eller så men hon sover.
Jag ligger i min säng bredvid och har jour... kan inte riktigt slappna av...
Vill inte att mitt lilla hjärtegryn ska ha ont!
Men för att orka (om det nu blir kaos inatt också) måste jag sova...
Så jag säger:
Natti natti!

Ååååh, idag är det verkligen söndag. Har inte fått någonting gjort alls... skulle behöva städa, diska och tvätta...
Men vem orkar på en söndag?

Jag har alltid tyckt illa om söndagar innan jag blev mammaledig. Söndagar betydde slutet på helgen och början på en låååång arbetsvecka. Inte för att jag inte trivs på mitt jobb. för jag älskar det men det är skönt att vara ledig och umgås med vänner och familj.

Nu älskar jag söndagar, för då är det bara en dag kvar tills mötet med föräldragruppen är och bara en dag kvar tills mötet med BVC. Vägning och mätning i vanliga fall men imorgon blir det även vaccin!!! :(

Ikväll blir det lite god mat, en film och troligtvis en stooor godispåse.
Allt detta (förutom godiset) delar jag med min kära sambo Direktör Gustafsson.
Direktör Gustafsson är en snäll man som just nu är iväg och fixar alla godsaker till sin kära flickvän.
(nu fjäskar jag allt bra, tycker ni inte det?)

Imorgon blir det till att köpa frimärken och posta alla inbjudningskorten till dopet i små rosa kuvert. Korten har jag suttit och pysslat med i några veckors tid (låter länge men så fort jag har försökt sätta mig en stund så ville inte Ellen det) och igår blev de äntligen klara.
Måste säga att jag är mycket nöjd med mig själv.

God söndagskväll på er alla!

Idag kom en mycket god vän på besök. Jag blir så glad varenda gång vi ses!
Det är så härligt med människor som stärker en och ger en energi.

 Och sen bär ju hon på ett litet mirakel som växer och gror i magen... <3
Vilket är helt fatastiskt kul och alldeles otroligt spännande!

Jag har få vänner som är riktigt, rikting, rikting goda vänner.
De är få med ack så naggande goda!
De är fantastiska människor som berikar och förgyller min tillvaro.

Jag har inte mer att säga än:
TACK FÖR ATT NI FINNS!

Jag undrar hur många koppar kaffe min mage tål egentligen...

Idag har vi varit och fikat men Mammorna igen.
Det är så skönt att prata med dem för de förstår allting
och vi sitter liksom i samma båt alla 5.
Återigen kom bajsblöjor, bvc-sköterskor och andra godheter på tal.
Men idag pratades det även om 3 månaders vaccinet...
Alla har ju tagit det nu förutom Ellen som ska få sina sprutor på måndag.
Orolig? Jag? Njäää... inte direkt ororlig men lite bekymrad över hur
Ellen kommer att reagera.
Kommer hon bli ledsen? Gör den ont? Skrik och gråt?
Feber??

Ja funderingarna är många och jag vet att detta kan låta som värsta
I-landsproblemet men det är MITT problem.
Och för mig är detta stort! Jag tror inte jag visar att jag tycker ett det är
 lite obehagligt men det gör jag!
Jag har aldrig haft barn förut, jag har ingen aning om någonting egentligen...
Jag lever på sunt förnuft och mammas goda råd!

Därför känns det rätt så bra att träffa tjejerna i föräldragruppen.
De förstår, de är i samma situation och de stöttar!

Det känns som man kännt varandra i evigheter, fast det är bara några månader.
Jag litar helt och fullt på dessa underbara människor!
Vänner för livet...

Sitter och funderar på folks bemötande av andra människor.
Ibland funderar man på om folk verkligen valt rätt yrke eller om de ångrade sig under sina studier (om de nu är utbildade) och inte orkade skola sig på nytt utan tänkte:
- Äh, jag gör väl detta då!

Det var en gång...

för länge, länge sedan en pedagog på en förskola som skulle göra spöken. Ni vet sådana där med en flirkula och ett tygstycke som man lägger över kulan. Sedan fäster man en liten tråd i spökets huvud och vips så har en ett alldeles egengjort spöke! Enkelt och mycket bra pyssel för barn! MEN... 
Pedagogen ställde fram en stoooor låda med olika tyger, det fanns rosa glittrigt, blått med röda, vackra bilar, det fanns gult med små blommor, allt tyg ni kan tänka er fanns i den lådan.
När första barnet kom fram förklarade pedagogen vad de skulle göra och barnet blev ju såklart jätteivrig och började rycka i det rosa, glitriga tyget. Men då stoppade pedagogen henne och säger att hon måste välja det vita tyget, för det finns ju bara vita spöken...
Var gick det snett? Ingick inte rosa, glittriga spöken i pedagogens planering eller trodde hon helt enkelt på lakanspöken???

en mamma kommer in på akuten med sin son som har fått en spricka i smalbenet. Pojken har väldigt ont och sitter i mammas knä och gråter. När de äntligen blir deras tur att komma in till doktorn (som var en något äldre herre) får mamman sig en gliring angående hennes urringning. Mamman ursäktar sig lite generat men doktorn säger då: Jag kan inte se på dig för jag ser bara dina bröst...
För det första: Vad i hela friden har han med hennes urringning att göra?
För det andra: Har han missat någon del av utbildningen som kallas bemötande av patienter?
Och för det tredje: En läkare som inte klarar av att se några bröst? Behöver jag säga något mer?
 
  en mamma och hennes dotter som tog sig en tur till kyrkans öppna förskola för att kolla läget.
De anordnade babycafé och sång- och rytmikstund en gång i veckan.
När de kom in i rummet där de skulle vara presenterade sig "ledaren", som var en äldre dam, och sedan började hon klinka på sin gitarr. På andra sidan rummet hade en liten baby i gruppen fått tag på en leksak som skallrade lite när man skakade på den. Ledaren slutade då att spela och bad föräldern ta undan leksaken från pojken.
"Jag tycker faktiskt att det stör".
Mamman såg lite generad ut och tog ifrån pojken leksaken...
Bara en fråga: Varför?
Pojken kan ha varit 6-8 månader och sket väl fullständigt i tanten med gitarr!?
Vad hade det spelat för roll om han hade den där leksaken istället? Ska man avbryta och förstöra en lek bara för att det inte ingick i hennes planering?
Han fascinerades mer av leksaken än av hennes gitarrspel och sång i alla fall,
den saken är klar!

Så tankarna kommer tillbaka till detta med val av yrken... Är det något man måste "stå ut med" hela livet? Eller ska dessa människor fundera på att skola om sig eller helt enkelt överväga att gå i pension?

Näää...vad negativt det blev!
Något roligt måste jag väl skriva också?
Några av Mammorna med stort M var där och det blev en del "skitsnack" (hahaha) idag också.
Vilket alltid är lika trevligt tycker jag!
=)

Ja då var det dags! Premiärinlägget på den nya bloggen...
Vad ska man skriva? Vad har jag att säga som är intressant för andra att läsa?
Kommer någon att någonsin läsa min inlägg?

Som jag skrev så är jag 27 år och nybliven mamma. Vår dotter heter Ellen och är snart 3 månader gammal. När jag var ung (yngre?) så lovade jag mig själv att aldrig bli en sådan där morsa som alltid och endast pratar om sina barn. Hur de bajsat, hur de ätit, vad de kan och inte kan och jämföra deras kunskaper och utveckling med andra mammor och deras barn.
Gissa vad???
Jag har blivit precis en sådan mamma...

Det slog mig häromdagen när jag satt hemma hos en mamma i den föräldragruppen vi är med i. Hon säger att hennes barn kan en viss sak och jag ska kontra med liknande kunskap eller något mycket "bättre".
Men Hallå!!!??? Barnen vi pratar om nu är 3 månader gamla!
Och spelar det egentligen någon roll om hennes dotter är starkare i nacken än min? Eller att Ellen kan greppa en leksak före hennes dotter?

Ska jag vara ärlig?
NEJ! Men lik förbannat finns tanken där och den är svår att slå ifrån sig.
Är man en dålig mamma bara för att man har dessa tankar?
Är det fel att vilja att ens barn ska vara lika alla andra?
Är det fel att vara olika?
Givetvis inte! Men varför försöker man då vara lika alla de andra?

När vi träffas i föräldragruppen eller när vi mammor träffas och fikar så är det ju barnen som står i centrum.
Inget konstigt med det. Vi jämför bajs, pratar snor och mycket annat som egentligen är äckligt men som är helt ok när det gäller bäbisar.

När man träffar sin familj eller vänner vill man inget hellre än att prata om sitt barn. Jag vill berätta att hon har bajsat idag, att hon har ätit dåligt, att hon har sovit bra inatt osv.
Men är alla andra verkligen intresserade av att höra detta?
Jag tror inte det, därför ringer jag min mamma si sådär 20 gånger om dagen för att få råd, prata om bajs och annat mysigt. På så vis skonar jag alla andra människor från detta.
För min mamma måste vara intresserad och lyssna och komma med goda råd. Är det inte så?

Men nu har jag ju bloggen så då kanske samtalen till mamma minskar. Ingen vore väl gladare än hon?
För jag måste nog erkänna att det blir lite mycket för stackars mamma...

Men varför blir det så att när man får barn krymper ens värld till en liten, liten enhet som består av mamma, pappa och barn? Allt annat utanför denna enhet blir helt oviktig. Som jag säger: hjärnan blev kvar på förlossningen! För allt som inte handlar om Ellen försvinner helt ur mitt huvud. (kommer inte ihåg allt som gäller henne heller ska jag ju erkänna) Det är ett under att jag kommer ihåg att ta på mig kläderna på morgonen...
Jag kan inte för mitt liv minnas: Vad gjorde vi egentligen innan vi fick Ellen? Vad pratade jag om? Hur fick jag tiden att gå?

Ja, det var dagens tankar och funderingar... Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst men jag måste spara några godsaker till imorgon också.
God natt på er!